Tryckta editioner av Silverbibeln

Franciscus Junius den yngre var förfaren forskare inom flera discipliner – teologi, juridik, historia, språk med mera. Han arbetade i perioder som utgivare, lärare och bibliotekarie. Att samla och ge ut gamla och sällsynta handskrifter var ett av hans stora intressen, liksom fäblessen för germanska språk, särskilt gotiska.

Första tryckta versionen – Editio princeps

Det var Junius som för första gången gav ut Codex argenteus text av trycket. Denna editio princeps trycktes med ett specialtillverkat gotiskt typsnitt. Den kom ut i Dordrecht 1665 och senare i Amsterdam 1684 med nytt titelblad. I Junius edition är den gotiska evangelietexten ordnad på "modernt" sätt, det vill säga att ordningen är Matteus, Markus, Lukas, Johannes. Den är indelad i kapitel och verser, och det finns inga spår av det eusebianska sektions- och kanonsystemet. Junius vän Thomas Marshall har gjort en översättning av texten till engelska som är tryckt parallellt med den gotiska. Junius har gjort ett gotiskt glossarium som ingår i utgåvan.

Barbarernas port till Evangeliet

Dordrechtutgåvan 1665 liksom Amsterdamutgåvan 1684 har en frontespissida med en gravyr av A. Santvoort (»A Santvoort fe:«). I mitten av bilden finns en portal i en utsmyckad renässansmur. De fyra evangelisterna är placerade i var sitt hörn av den fyrkantiga bilden. Upptill i mitten skiner Gud som solen och är betecknad som Jahve med det hebreiska tetragrammon. I portalen är följande text innesluten: »D.N. Iesu Christi S.S. EUANGELIA Goticè & Anglo-Saxonicè.« Därefter kommer ett grekiskt citat från Kolosserbrevet III:11: »Icke Barbar, Skyt – Nej Kristus blir allt och i alla«. I Kolosserbrevet lyder hela versen: »Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej Kristus blir allt och i alla.« Alltså: till och med – eller kanske inte minst – de barbariska goterna och andra underliga folkslag kan vara en port till evangeliet. En hyllning till bibeltexten på folkspråk, alltså?

I sitt arbete har Junius haft stora svårigheter att hitta rätt i Silverbibelns text. Evangelieordningen var inte den som han var van vid, och hela handskriften var dessutom vid något tillfälle hopbunden i oordning. Det är en stor del av förklaringen till att man idag kan se Junius’ marginalanteckningar nästan överallt på handskriftens sidor; han har helt enkelt gjort hänvisningar till sig själv för att kunna följa texten.

Junius – den lämplige utgivaren

Det fanns flera skäl till att Junius intresserade sig för Codex argenteus, och det fanns mycket som gjorde honom extra lämpad att för första gången ge ut handskriften i tryck. Han hade till att börja med den lärde bibliotekariens instinkt att samla och ge ut gamla och sällsynta handskrifter. Han brukar kallas »den germanska språkvetenskapens fader«, och som sådan hade han ett speciellt intresse för det gotiska språket. Han hade förmodligen också ett rent religiöst intresse för Wulfilas bibel såsom det första exemplet på en icke-katolsk bibel som översatts till folkspråk, dessutom ett germanskt folkspråk. Det var alltså fråga om vad man skulle kunna kalla en protoreformatorisk bibel. Dessutom – men det är kanske bara en tillfällighet – hade Junius ett speciellt förhållande till Friesland, där den helige Liudger en gång verkat som missionär, Liudger som ansågs ha tagit med sig Codex argenteus från Italien till nordligare länder och placerat den i klostret Werden, som han grundade 799. Och sist men inte minst: Junius var morbror till Isaac Vossius som faktiskt ägde handskriften.

Efter sin utbildning i Leiden (filologi, teologi och naturvetenskap) flyttade Junius till England 1621. Först arbetade han i Samuel Harsnets bibliotek, Harsnet var biskop av Norwich. Sedan arbetade han i Thomas Howards bibliotek, Howard var Earl of Arundel. The Arundel Library, där Junius senare blev bibliotekarie, hade stora och sällsynta samlingar. Här kunde Junius tillbringa mycken tid till studier, kopiering och excerperande bland de gamla handskrifterna. Senare kunde han också använda det materialet tillsammans med material från hans systerson Isaac Vossius rikhaltiga bibliotek till editioner och lexikografiska arbeten.

Den germanska språkvetenskapens fader

När Junius kom tillbaka till Nederländerna på 1640-talet blev han intresserad av det nederländska språket, och snart var han uppslukad av germansk språkvetenskap över huvud taget: fornengelska, frankiska, frisiska med mera. 1650 uttrycker han för första gången intresse för det gotiska språket. I ett brev till en släkting hoppas han att hans systerson Vossius, som är bibliotekarie hos den svenska drottningen, ska komma till London och berätta för sin morbror vad han vet om det gotiska språket. Det framgår att Junius tänker sig att gotiskan fortfarande på ett eller annat sätt lever vidare i Sverige. 1654 får han låna Codex argenteus av Vossius som då har fått den av drottning Kristina i samband med hennes abdikation. Junius dyker lyckligt ned i ett hav av gotiska ord som han börjar överföra till sin fornengelsk-latinska ordbok. Sedan börjar han diskutera gotiska glosor och filologi med lärda kolleger, särskilt den tyske teologen Johan Clauberg.

Wulfilas protestantiska symbolvärde

Att Junius skulle intressera sig för Wulfilas bibel av religiösa skäl är tänkbart med hänsyn till hans bakgrund. Han kom från en hugenottfamilj. Hans far, Franciscus Junius eller François de Jon, var fransk protestant, teologiprofessor i Leiden, och hade översatt Gamla Testamentet till latin för den protestantiska världen. Många av Junius släktingar och kolleger var protestanter, och det var över huvud taget väldigt många av den tidens humanister med språkhistoriska intressen. En av dem, James Ussher, ärkebiskop av Irland och med kalvinistiska sympatier, stod i brevväxling med Junius. 1651 skriver han till Junius om Bonaventura Vulcanius uppgifter om Codex argenteus, och bland annat kommenterar han den så kallade »doxologin« i slutet av Fader Vår i Wulfilas översättning: »Ty riket är Ditt, och makten, och härligheten, i evighet. Amen.« Den frasen saknas i Versio Vulgata, men Wulfila har den från en gammal grekisk källa, och (underförstått) de protestantiska biblarna har den.

Liudger och Friesland

Och Friesland? Ja, det är en vag förbindelse, kanske bara en tillfällighet. Det är nog egentligen en 1800-talstanke att det var Liudger som tog med sig Codex argenteus från Italien till norra Europa. Men naturligtvis kan traditionen vara äldre. Det är kanske osannolikt att Junius förknippade Liudger med Codex argenteus, men man vet aldrig. Liudger grundade ju klostret Werden 799. Dessförinnan vistades han i Italien, varifrån han tog med sig konstföremål. Han var elev till Alkuin, Karl den stores kulturminister, skulle man kunna säga, och han besökte Alkuins skola i York på 760–70-talen. Sedan arbetade han som missionär bland friserna, och 784 begav han sig till Rom och Monte Cassino där han stannade i två år. Därefter vidtog en ny missionsperiod bland friserna och i Westfalen, och 799 grundade han klostret Werden. Junius bodde i Friesland i ungefär två år, 1646–1648, det är lite oklart, för att studera språket. Förbindelsen Codex argenteus – Liudger – Friesland – Junius – Codex argenteus kan ha filologiska och kanske även religiösa förklaringar, men den kan också vara bara en tillfällighet.

Morbror till drottningens bibliotekarie

Förbindelsen Junius – Vossius var däremot ingen tillfällighet. Junius var morbror till Vossius. De båda herrarna verkar ha haft ett mycket tätt förhållande, inte bara genom familjeband, utan också och kanske framför allt genom gemensamma forskningsintressen. Under vissa perioder delade de till och med bostad. Isaac Vossius hade varit en av drottning Kristinas bibliotekarier. När drottningen flyttade till Rom 1654 upphörde Vossius funktion vid hovet. Men han hade inte fått ut sin lön, och under årens lopp hade hans egen boksamling som han haft med sig till Stockholm blivit hopblandad med drottningens – de hade helt enkelt lånat böcker av varandra, han och drottningen. På väg till Rom gör så Kristina ett uppehåll i Antwerpen där hon försöker göra upp med sina bibliotekarier. Hon ger dem böcker i stället för pengar, och ersätter böcker med andra böcker. Och bland de böcker eller manuskript som Vossius får finns alltså Codex argenteus. Vi kan ana att det inte är en slump. Vossius var mycket medveten om att hans morbror var väldigt intresserad av det gotiska språket och att han kände till denna handskrift. Han visste att Junius ville se den, ville använda den, ville ha den, eller åtminstone låna den. Och till slut fick han också låna den.

Pica Gothica

Junius använde speciellt tillverkade gotiska typer för sin utgåva av Codex argenteus. Nedtill på titelsidan står det bland annat: »DORDRECHTI.// Typis & sumptibus JUNIANIS. Excudebant Henricus & Joannes Essæi,// Urbis Typographi Ordinarii. CI)I)CLXV.« Det innebär att utgåvan är tryckt i Dordrecht 1665 med Junius typer och på hans bekostnad, och att tryckeriarbetet har utförts av Hendrik och Johann van Esch, tryckare med burskap i staden. På titelsidan står det också: »Accessit & GLOSSARIUM Gothicum: cui præmittitur ALPHABETUM// Gothicum, Runicum, &c. operâ ejusdem FRANCISCI JUNII.« Det vill säga att utgåvan också innehåller en gotisk ordbok och har översikter över det gotiska alfabetet, runalfabetet och andra alfabet, och att dessa också är utförda av Franciscus Junius.

Som germanist och som utgivare av germanska texter lät Junius specialtillverka typer för de ljud som inte kunde återges med latinska bokstäver. Han behandlade dessa »tryckutensilier« som skatter, och han testamenterade dem tillsammans med sina böcker och handskrifter till Oxford University, där de fortfarande förvaras och exponeras som en del av arkivet för Oxford University Press. Junius lät skära, matrikulera och sortera gotiska typer, runtyper, anglosaxiska typer, forntyska och flera andra sorters typer. Han hade kontakt med många tryckerier i Amsterdam, Dordrecht, London och Middelburg, och det är inte lätt att veta vem som var hans typskärare. Peter J. Lucas, forskare i Dublin, har gjort en allvarlig djupdykning i frågan. Efter ett komplicerat resonemang föreslår han, även om han inte kan bevisa det, att Junius typskärare var Christoffel van Dijk, en av två ytterst kompetenta typskärare i Amsterdam vid mitten av 1600-talet. Van Dijk skulle alltså kunna vara den som skurit Junius gotiska typsnitt, »Pica Gothica«.

Junius och De la Gardie

Innan Junius edition kom ut av trycket 1665 hade Codex argenteus återkommit till Sverige. Magnus Gabriel De la Gardie hade köpt den av Isaac Vossius 1662 tillsammans med en avskrift av texten som gjorts av någon för oss okänd person vid namn Derrer. Junius hade använt Derrers avskrift i sitt arbete, men han hade också gjort en egen avskrift. Den finns fortfarande kvar och ingår i Bodleian Librarys samlingar i Oxford under signum MS Junius 55. Derrers kopia förstördes däremot i Uppsala brand 1702. De la Gardie hade betalat 500 riksdaler för originalhandskriften och Derrers avskrift. Kanske har han också bistått Junius ekonomiskt vid tryckningen av hans edition. I varje fall har editionen en grandios dedikation till De la Gardie: »Illustrissimo et Exellentissimo Domino, D. Magno Gabrieli De la Gardie, Comiti de Leckou et Arensburg, Domino in Habsal, Magnushoff, et Hoyendorp, S. Regiæ Majestatis Regnique Sueciæ Senatori et Cancellario, Wester-Gothiæ ac Daliæ Judici Provinciali, nec non Academiæ Upsaliensis Cancellario.« (Till den högst Lysande och Framstående Herren, Herr Magnus Gabriel De la Gardie, Greve av Leckö och Arensburg, Herre till Habsal, Magnushoff och Hoyendorp, Senator och Kansler hos Hennes Kungliga Majestät och Kungadömet Sverige, Generalguvernör i Västergötland och Dal, och dessutom Kansler för Uppsala Universitet.)

Men det är bara början. Dedikationen fyller elva sidor och den utgör samtidigt en introduktion till editionen. Junius gotiska glossarium hade publicerats redan året innan, men nu trycktes det igen tillsammans med editionen. Glossariet har sin egen dedikation till De la Gardie. Den börjar ungefär likadant som editionens dedikation, men fortsättningen består av ett fjorton sidor långt latinskt poem på elegiskt distikon som skrivits av språkmannen Jan van Vliet (1620–1666). Det handlar om De la Gardie, goternas historia, Junius och Codex argenteus. Det är undertecknat: »devotissimus JANUS VLITIUS J.C. Civitatis Ditionisque Bredanæ Syndicus & Archigrammateus«, det vill säga »underdånigast JAN VAN VLIET, jurist. Advokat och stadsjurist i Breda stad och domvärjo«.

Oavsett om det fanns ett ekonomiskt förhållande mellan De la Gardie och Junius, så kan det i alla fall ha funnits ett känslomässigt eller symboliskt förhållande. De kom båda från gamla hugenottfamiljer, och som vi har sett var den protestantiska traditionen viktig för många av dem som intresserade sig för Codex argenteus i äldre tid. Ikonografin på frampärmen av det silverband som De la Gardie lät göra till handskriften innan han donerade den till Uppsala universitet framhäver dess protestantiska symbolvärde. Bilden av biskop Wulfila som sitter och översätter bibeln är en parallell och ett alternativ till den ofta avbildade Hieronymus, översättaren av den katolska bibeln. Den engelske forskaren Simon McKeown har mycket träffande beskrivit detta.

Se Junius edition, Dordrecht 1665

Donation av Codex Argenteus

Magnus Gabriel De la Gardie donerade Codex argenteus till Uppsala universitet 1669 för att förvaras i universitetets bibliotek. Såväl hans gåvobrev som silverpärmarnas ikonografi visar oss vilket symbolvärde De la Gardie tillskriver denna handskrift.

Detta var Guds Ord, så som det uppenbarats för goterna, våra förfäder och Sveriges forna inbyggare. Handskriften, »Ulfilas gamla originalhandskrift« som den kallades vid överlämnandet, som nu hade återbördats till fosterjorden av De la Gardie, utgjorde helt enkelt förkroppsligandet av den osynliga länk som förenade den ärorika gotiska forntiden med den nuvarande svenska stormaktstiden.

Stiernhielm utarbetar en svensk officiell edition

Junius edition var klart relaterad till Sverige genom den svulstiga dedikationen till De la Gardie. Men De la Gardie ville ändå att det skulle göras en officiell svensk edition av detta gotiska monument. I november 1666 betalar han Georg Stiernhielm 600 riksdaler silvermynt ur allmänna medel för att utarbeta en tryckt edition av Codex argenteus. I december presenterar han planen på en offentlig inrättning med ansvar för fäderneslandets arkeologi: Collegium Antiquitatum, »Antikvitetskollegiet«, en föregångare till dagens Riksantikvarieämbetet. När myndigheten börjar sitt arbete 1667 är Stiernhielm dess första direktor. Det är uppenbart att Wulfila-utgåvan är en av Antikvitetskollegiets första uppgifter. 1667 ordnar De la Gardie också ett stipendium åt studenten Abraham Tornæus för att denne ska kunna hjälpa Stiernhielm med korrekturläsning av editionen.

Den svenska diktkonstens fader

Georg Stiernhielm (1598–1672) gjorde offentlig karriär i Sverige, men han var också poet och har gått till historien som »den svenska diktkonstens fader«. Hans stora hexameterdikt Herkules var känd för svenska skolelever i hundratals år. I hans språkfilosofi finner man idéer om textskapande genom flyttbara språkmoduler, ett förstadium till transformationsgrammatik. På 1640-talet utvecklade han en »gotisk« (i svensk chauvinistisk mening) syn på det svenska språket som han betraktade som urspråket vars ljudvärden direkt representerade tingens väsen. Stiernhielms språkvetenskapliga idéer kommer till uttryck i Gambla Swea- och Götha måles fatebur 1643.

Stiernhielms edition trycktes tillsammans med en ordbok

Det var egentligen Junius Glossarium Gothicum som nu hade försetts med svenska ord av Stiernhielm. Titelsidan till 1671 års edition nämner inte Stiernhielms namn. Utgivaren antas vara institutionen, Antikvitetskollegiet. I dedikationen till Sveriges Konung är däremot Stiernhielms arbete nämnt och dessutom hans revision av glossariet. Tryckningen av glossariet var avslutad redan 1670 och hade eget titelblad. Under utgivningen 1671 fick emellertid en stor del av editionen nytt titelblad för glossariet. 1670 års titelblad till glossariet har några alfabet i träsnitt på frånsidan, medan 1671 års titelblad för glossariet – som också har en utförligare titel – har alfabet och gotiska textexempel i kopparstick på frånsidan.

Frontespissidan i Stiernhielms edition är en återgivning i kopparstick av scenen på frampärmen av det silverband som De la Gardie lät göra inför donationen 1669. »Dav: Klöker. S.R.M. Pictor: Inv: Dionysius Padt-Brugge Fecit. Stockholmiæ«.

Stiernhielms edition är fyrspråkig. Varje uppslag har fyra kolumner, en för varje språk: gotiska translittererad till latinska bokstäver, isländska, svenska och latin. Isländska ansågs på Stiernhielms tid vara det gamla svenska språket. Den latinska texten är från Vulgata. Den gotiska texten är exakt den som Junius har meddelat, dock translittererad.

Stiernhielms bidrag

Anders Grape säger att Stiernhielm följer Junius i detalj, och så slaviskt – inklusive Junius felläsningar och ouppklarade luckor – att hans edition i själva verket är en edition av Junius text, inte av handskriften själv. Avvikelserna från Junius – tryckfel så väl som förmenta förbättringar – är endast försämringar. Grape ifrågasätter Stiernhielms närmare kännedom om det gotiska språket. Editionen är snarare en patriotisk än en filologisk gärning. Å andra sidan är Stiernhielms inledning till editionen, som visserligen inte handlar så mycket om det gotiska språket, och inte alls om Codex argenteus, ett mycket betydelsefullt bidrag till frågeställningen om släktskapen mellan språken och principerna för språklig utveckling. Allt detta diskuterades också flitigt på Stiernhielms tid.

Se Stiernhielms edition

Bibliotekarie vid Uppsala universitet

Erik Benzelius d.y. (1675–1743) kom från en mycket speciell familj. Hans far, Erik Benzelius d.ä., var son till en lantbrukare i Bensbyn, en liten by utanför Luleå. Erik d.ä. hade tagit sitt släktnamn från själva byn. Han slutade sin karriär som ärkebiskop, och det gjorde också hans äldste son Erik d.y. och två andra söner, Jakob och Henrik.

Som student och forskare gjorde Erik Benzelius d.y. en omfattande bildningsresa i Europa under några år. Han etablerade forskarkontakter med sin tids lärda elit: Leibniz, Thomasius, Malebranche och andra. När han kom tillbaka till Uppsala 1702 blev han vid endast 27 års ålder utnämnd till universitetets bibliotekarie. Han hade ännu inte disputerat, men han utsågs tack vare sin omfattande lärdom och sitt rykte som "underbarn". Och det var ett lyckat val; under Benzelius ledning berikades biblioteket avsevärt både i fråga om kvalitet och kvantitet. Som forskare, lärare och universitetstjänsteman var Benzelius multidisciplinär. Han var en polyhistor som intresserade sig för såväl naturvetenskap som humaniora. Som föreläsare, utgivare och grundare av lärda samfund blev han en intellektuell centralgestalt i Uppsala och i Sverige i allmänhet.

Benzelius projekt

Junius och Stiernhielms editioner av Codex argenteus hade öppnat ett nytt forskningsfält: det gotiska språket. Men utgivarna hade väsentligen lagt möda på det gotiska ordförrådet medan grammatiken fortfarande var jungfrulig mark. Nu fanns det forskare som gärna ville ge sig i kast med denna aspekt av språket, men en del av dem misstänkte att de tryckta editionerna var behäftade med felläsningar och luckor även om de inte kunde bevisa det.

Men det kunde Benzelius för han hade handskriften i sina händer. En dag i början av sin bibliotekskarriär gjorde han några stickprov. »Hogen föll mig en gång in«, säger han, »at collationera några blad af Cod. Argenteo med Editione Dordrechtana, och som jag fann at thenne ej var accurat, så geck jag hela MS. igenom, och supplerade oändeliga många rum.« Men arbetet gick naturligtvis sakta eftersom Benzelius hade många maktpåliggande uppdrag. 1706 övertalade han medicinprofessorn Lars Roberg att göra en faksimilsida av handskriften i träsnitt och skicka den till olika personer. Samtidigt översatte han den gotiska texten i Codex argenteus till latin eftersom han tyckte att Vulgatan inte passade som parallelltext. Dessa mått och steg var förberedelser. Nu gällde det att få kungen intresserad.

Kungen blev intresserad, åtminstone var han klart positiv till projektet. Det var mycket tack vare den intensiva lobbyverksamhet som bedrevs av personer som stödde Benzelius. När Olof Rudbeck fick audiens hos konungen i Lund sommaren 1717 tog han tillfället i akt att propagera för Benzelius projekt. På väg till Lund hade Rudbeck träffat greve Carl Mörner, kunglig rådsherre, som också blev väldigt entusiastisk för Benzelius planer när han fick höra talas om dem. Så Mörner uppvaktade också kungen i samma ärende och fick väldigt positivt gensvar.

Gotiska typer för tryck funna i England

Följande år, 1718, blev dock som bekant ödesdigert för Karl XII, och nu fanns det ingen möjlighet för Benzelius att inom överskådlig tid basera sitt editionsprojekt på svenska resurser. Han vände blicken utomlands. Han började med att leta efter de gotiska typer som Junius hade låtit skära och som han använt i sin edition. Han fann dem i England, för som vi har sett tidigare fanns de ju vid Oxford University. Så började han att underhandla med engelska forskare, att göra utgivningsplaner, att leta samarbetsparter och att söka efter ekonomiskt stöd. Dessa förberedelser pågick i flera år och i olika turer.

Benzelius fortsatte oförtröttligt att arbeta med editionsprojektet trots att han lämnat Uppsala och blivit biskop i Göteborg 1726 och i Linköping 1731. 1742 blev han utnämnd till ärkebiskop och skulle ha återvänt till Uppsala om han inte dött året därpå. Editionen blev emellertid utgiven flera år efter Benzelius död tack vare hans engelska medutgivare, prästmannen och filologen Edward Lye. Lye var väl förfaren i det gotiska språket, något som Benzelius också blivit under årens lopp.

Innehållet i 1750 års edition

1750 års edition innehåller Benzelius kollationering av den gotiska texten och hans översättning till latin. Den gotiska texten är tryckt med Junius typer. Dessutom innehåller utgåvan kritiska och grammatiska kommentarer av Benzelius samt hans inledning om de filologiska förhållanden som gäller för det gotiska språket och Wulfilas bibelöversättning. Lyes bidrag är en gotisk grammatik och en hel del noter. De eusebianska sektionsnumren är angivna i marginalen, men parallelltavlorna är utelämnade.

I likhet med sina föregångare hade inte heller Benzelius – trots sin kvalificerade filologiska bedrift – lyckats fylla all luckor i den gotiska texten. Kanske var han ängslig för senare tiders kritiska röster när han skrev i sina självbiografiska anteckningar: »Skulle ock tro at mången som efterkommer, lärer mena, at jag på många ställen fingerat supplementa, medan han primo intuitu ej ser bokstäfverna på bladet; men gör then flit som jag: haf sådant tålamod: tag glasögon: vänd bladet, at ej för klart solskjen faller på purpurfärgen: jämför loca parallela, så finner tu them rätt så väl som jag.«

Se Benzelius edition

Johann Christian Zahns utgåva bygger helt och hållet på två uppsalaforskares arbete när det gäller själva editionsarbete: Johan Ihre och Erik Sotberg.

Johan Ihre och Erik Sotberg

Johan Ihre (1707–1780) var Skytteanus professor i Uppsala, det vill säga professor i vältalighet och politik. Men hans stora intresse var språkvetenskap. Hans stora livsverk var ett svenskt etymologiskt lexikon, Glossarium Suiogothicum 1769. En av de källor han använde för sitt lexikon var Codex argenteus, och han upptäckte precis som Benzelius att Junius och Stiernhielms editioner var otillräckliga.

Möjligen var han inte på det klara med hur långt förberedelserna för Benzelius edition hade framskridit, eller så väntade han sig inte att den editionen någonsin skulle komma ut. Därför bad han en av sina elever, Erik Sotberg, att kollationera handskriften. Själv ansåg han sig vara alltför skumögd och för upptagen för en sådan uppgift. När Benzelius edition slutligen nådde Uppsala, såg Ihre att Sotberg genom sitt arbete fyllt många fler luckor än Benzelius, och tanken på att göra ytterligare en edition började växa. Sotberg publicerade sina dechiffreringar i två dissertationer 1752 och 1755 under Ihres presidium. Titeln var Ulphilas illustratus. I förordet till den första dissertationen introducerar Ihre sin teori om stämplarna: Codex argenteus var inte skriven med penna eller calamus; bokstäverna var inbrända i pergamentet med heta stämplar. I båda dissertationerna ger Sotberg en latinsk översättning av de textpartier som han behandlar. Friesen och Grape säger att Sotbergs läsning av manuskriptet är »… det största framsteg i uppfattningen av texten, som gjorts från det editio princeps utkom till den dag i dag« (alltså 1927).

Johann Christian Zahns roll

Ihre lyckades aldrig ge ut någon ny edition av Codex argenteus. Sotberg hade gått igenom handskriften på nytt och gjort en fullständig kopia av den. Han hade till och med gjort en kalligrafisk kopia, kanske ämnad för den tilltänkta editionen. 1773 skickade Ihre Sotbergs renskrivna kopia till den tyske forskaren A.F. Büsching som gjort en samlingsutgåva av Ihres gotiska dissertationer. Men inte heller Büsching hade någon framgång med en ny edition. Sotbergs manuskript kom sedan att vandra runt bland olika ägare. En av dem, den tyske prästen Johann Christian Zahn (1767–1818), lyckades till slut publicera det 1805 tillsammans med en gotisk grammatik och en gotisk ordbok av två tyska forskare: Friedrich Karl Fulda och W.F.H. Reinwald. Ihres latinska översättning är tryckt mellan raderna i den gotiska texten, och hans noter är tryckta nedtill på sidorna. Zahn har skrivit den omfattande inledningen. Ihres namn är nämnt på titelsidan, men inte Sotbergs. Den gotiska texten är tryckt med latinska bokstäver i en speciell translitterering som också använts i Ulphilas illustratus och i andra av Ihres verk, dock här något förbättrad av Zahn. Utgåvan är dedicerad till Sveriges konung Gustav IV Adolf, men i förteckningen över prenumeranter och subskribenter leder inga spår till Sverige.

Se Zahns edition

De tyska forskarna Hans Conon von der Gabelentz (1807–1874) och Julius Löbe (1805–1900) införlivade alla spår av Wulfilas bibelöversättning i sin edition. Alltså inte bara Codex argenteus, utan även Codex Carolinus och palimpsesterna i Italien som upptäckts sjutton år tidigare.

Motsättning mellan turisternas och forskarnas krav

Sommaren 1834 tillbringade Löbe fyra veckor i Uppsala för att kollationera Codex argenteus. Vid det här laget hade det uppstått en motsättning mellan turisternas krav på tillgång till handskriften och forskarnas. »Att handskriften skulle vara i ett sådant tillstånd hade vi inte räknat med«, säger Löbe, »efter det ständiga talet om dess skönhet i fråga om material och skrift. Först det dagslånga arbetet med att finna en ordningsföljd på de i oordning häftade bladen, och sedan det ofta timslånga arbetet med ett enda ställe, liksom avbrotten i det besvärliga arbetet genom att de ingalunda sällsynta turisterna skulle ta handskriften i handen och se på den, minskade ännu mer den tid, som vi hade hoppats kunna ägna åt en utvidgad jämförelse av densamma.«

Första editionen av all text från Wulfilas bibelöversättning

Texteditionen utgör volym I av Gabelentz och Löbes arbete. Volym II:1 utkom 1843 med titeln Glossarium der gotischen Sprache. Volym II:2 1846 hette Grammatik der gotischen Sprache. I texteditionen är den gotiska texten translittererad till latinska bokstäver. Gabelentz och Löbes utgåva är den första editionen av all känd text från Wulfilas bibelöversättning.

Se Gabelentz och Löbes edition

Anders Uppström (1806–1865) blev professor i »Moesogötiska och därmed besläktade språk« vid Uppsala universitet 1859. Han hade meriterat sig, inte minst genom sin edition av Codex argenteus. När den publicerades 1854 saknades tio blad i originalmanuskriptet. Tre år senare kunde Uppström komplettera sin edition med dessa tio blad som nu återfunnits.

De försvunna tio bladen

Redan när Julius Löbe arbetade med kollationeringen av Codex argenteus sommaren 1834 kände man till att det saknades tio blad i handskriften som tidigare funnits där under dess tid i Uppsala. Det hela var naturligtvis skandalöst. Man visste inte hur bladen hade försvunnit och när. Förlusten hölls hemlig och medgavs inte förrän ett par år senare. Och då försökte man fortfarande hålla den nedtystad. När Uppström arbetade med sin edition av Codex argenteus var förlusten av de tio bladen synnerligen irriterande för honom. Bladen hade ju varit försvunna länge och saken var allmänt känd. Uppström kunde inte acceptera luckan i handskriften, utan ville gå till botten med saken.

Bladen återfinns

I sitt sökande efter de tio felande bladen mötte Uppström inte något positivt gensvar från Johan Henrik Schröder, universitetets bibliotekarie. Men så råkade han komma att tala om bladen med den gamle biblioteksvaktmästaren Lars Wallin. Det blir ett samtal som pågår av och till i över två år och som i sig är en mycket fascinerande historia. En månad före sin död ger Wallin Uppström de felande bladen när Uppström besöker honom vid hans sjuksäng. Wallin förnekar att det är han som stulit bladen, även om Uppström tror att han har det. Trots det skriver Uppström mycket varmhjärtat om Wallin i företalet till sin utgåva av de tio återfunna bladen (fast på latin): »Gud, inför vilken Wallin nu måst avlägga räkenskap för sitt liv, känner vad han sagt sant och vad han sagt falskt; jag tror, att dessa blad för omkring 25 år sedan stulits av denne man, och då jag nu uttalar denna min mening, kan jag ej underlåta att känna mig tacksam mot den döde, som återgav mig det som han utan svårighet kunnat förstöra för all framtid, och ehuru jag avskyr hans brott, önskar jag av hela mitt hjärta, att alltings skapare mot honom må visa sig snarare som en mild än som en sträng domare.«

Uppströms edition modern

Uppströms edition återger handskriftens text translittererad till latinska bokstäver med sidor och rader markerade. Texten är ordnad efter kapitel och verser på "modernt" sätt, men den eusebianska sektionsindelningen är också markerad liksom guldskriften, de förstorade initialerna och de upplösta ligaturerna. I ett supplement finns parallellnumren i kanontavlorna under texten angivna, och i ett annat supplement finns en översikt över handskriftens ursprungliga blad och de alltjämt existerande. »Praktiskt taget har Uppström här … nått det definitiva, och hans arbete är som filologisk prestation slutgiltigt«, säger Friesen och Grape.

Se Upppströms editioner från 1854 och 1857

The[odor] Svedberg (1884–1971) var professor i kemi vid Uppsala universitet. 1926 fick han nobelpriset i kemi. Han var bland mycket annat väldigt fascinerad av tekniker för att upptäcka, återge och restaurera förlorade och osynliga textpartier i handskrifter med fotografins hjälp.

Fotografiska experiment med blad från Codex Argenteus

Tillsammans med fil. lic. Ivar Nordlund gjorde han 1917 fotografiska experiment med blad från Codex argenteus. Experimenterandet var en förstudie för en stor faksimilutgåva av handskriften där den viktigaste aspekten var textens läsbarhet. Editionen var tänkt som – och blev också – en jubileumsmanifestation till Uppsala universitets 450-årsfirande 1927. Svedberg och Nordlund experimenterade med fyra olika fotografiska tekniker. Två av dem användes senare för editionen. Den ena återgav sidorna exponerade med ultraviolett reflekterad strålning vilket åstadkom en ljus text mot mörk bakgrund. Den andra innebar fluorescensfotografering och fick texten att uppträda som mörk mot ljus bakgrund. Ingen av dessa tekniker lyckades dock återge guldtexten särskilt bra. Alltså fick de svårtydda sidorna med guldtext återges på annat sätt i slutet och i mindre skala. Detta åstadkoms genom tre olika tekniker: gulfilter, röntgenstrålar och släpljusfotografering.

Fotoateljé på Carolina Rediviva

Fotograferingsarbetet för 1927 års edition krävde en speciell fotoateljé, och en sådan inrättades i källaren i Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbiblioteks huvudbyggnad. En för ändamålet specialtillverkad kamera köptes från A.W. Penrose & Co. i London. Röntgenfotograferingen utfördes vid Röntgenavdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Amanuens Hugo Andersson var projektets fotograf.

Förutom återgivningen av Silverbibelns sidor innehöll 1927 års edition också en uttömmande inledning på latin av Otto von Friesen, professor i svenska språket vid Uppsala universitet, och Anders Grape, sedermera överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. Hugo Andersson skrev ett appendix på engelska om den fotografiska processen. 1927 års faksimilutgåva trycktes av Malmö Ljustrycksanstalt.

Se Faksimilutgåvan från 1927