Språkstruktur och historisk lingvistik

I vår forskning om språkstruktur och historisk lingvistik står det svenska språkets och de övriga nordiska språkens grammatik i fokus. Vi inriktar oss både på varför de nordiska språkens struktur är som den är och på hur grammatiska strukturer förändras, i såväl äldre som nyare tid.

De nordiska språken har flera grammatiska drag som är intressanta utifrån olika aspekter. Varför säger vi till exempel ”det här var gott!” när vi faktiskt menar att det vi äter är gott? Och varför heter det rysa–rös–ryst, men frysa–frös–frusit? Vår forskning ger kunskap om de nordiska språken i sig och bidrar samtidigt till vår generella förståelse av den mänskliga språkförmågan.

Forskningen vid Institutionen för nordiska språk behandlar även tidigare språkskeden – alltifrån medeltidens fornspråk till 1800-talssvenska. Det handlar om hur språket förändras över tid, exempelvis gällande ljudstruktur (fonologi), ordformer (morfologi) samt fras- och satsstruktur (syntax).

Det kan handla om när och hur en viss ordföljd förändras eller om hur nya böjningskategorier (som t.ex. bestämd form) uppkommer i de nordiska språken. Också förändringar i ordförrådet uppmärksammas, och särskilt då förändringar i formordsbeståndet, alltså sådant som prepositioner, konjunktioner och subjunktioner. Genom att studera denna typ av ord kan vi få viktiga ledtrådar till vår förståelse av syntaktiska förändringar som betydelseutvecklingar.

Denna typ av forskning är förstås också en sorts språkhistoria, som är beroende av de äldre texter som filologer och runologer studerar ur andra perspektiv. Även dialekter kan vara en viktig kunskapskälla.