Arkeologi

Arkeologin utforskar människans historia med utgångspunkt främst från lämningarna efter hennes verksamhet. Störst betydelse får den i de äldre skeden där skriftliga urkunder saknas helt eller delvis. Ämnet är geografiskt främst inriktat på det nordiska området, men innehåller också utblickar och jämförelser med det övriga Europa och andra världsdelar.

Inlandsisens avsmältning som inleddes för omkring 12 000 år sedan drar en naturlig bakre tidsgräns för den nordiska arkeologin. Människor kom invandrande söderifrån med en lång kulturtradition och utvecklade här i det gynnsamma stenåldersklimatet en rik fångstkultur som byggde på jakt och fiske. För drygt 6000 år sedan gjorde åkerbruksekonomin sitt inträde i Skandinavien från Främre Orienten. På lång sikt var detta kanske den viktigaste förändringen i människornas historia men även metallteknologin (brons, järn) bör nämnas.

Arkeologer är präglade av sin samtid och tar därför i praktiken och i sin forskning ställning till samtidens stora frågor. Detta speglar sig också i arkeologins historiska utveckling, förhållandet till nationalstaten, koloniala och postkoloniala samhällen liksom frågan om etnicitet och kulturell identitet.

Ett stort antal arkeologiska fältundersökningar genomförs varje år i Sverige. Många föranleds av byggen, andra är upplagda för att belysa vetenskapliga frågor, men fältarkeologin är bara en sida. Fynden måste sättas in i ett tidsmässigt och kulturellt sammanhang. Ett enormt och ständigt växande källmaterial ökar vår kunskap om hur forntidens människor levde.

I yrkeslivet arbetar arkeologer framför allt inom museivärlden och kulturminnesvården. De större arbetsgivarna är Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museum, läns- och stadsmuseer samt även länsstyrelsernas kulturmiljöenheter. Arkeologi kan också utgöra en komplettering för kulturhistoriskt verksamma inom skola, bibliotek, förlag och massmedia.