Exercitierna
Den som dirigerar universitetets orkester Kungliga Akademiska kapellet kallas ofta director musices. Varför använder vi en sådan ålderdomlig titel i stället för ordet dirigent?
För att förstå detta måste vi gå tillbaka mer än fyrahundra år i tiden. Universitetet var ännu mycket präglat av den utbildning som kännetecknat det under medeltiden. De flesta som studerade skulle bli präster och även om de inte tänkte det, dominerade teologin och de språk som var knutna till bibelstudiet, alltså hebreiska, grekiska och latin.
Men under Gustaf II Adolfs tid och framöver började unga personer med andra ambitioner att söka sig till akademin, som man alltid kallade universitetet på den här tiden. Studenterna var unga adelsmän, som tillhörde de grupper från ridderskapet, med vilka kungen omgav sig. De struntade egentligen i de gamla språken med undantag för latinet, som var internationellt på samma sätt som engelskan är det i våra dagar.
När adelsmännen var färdigutbildade och kom ut på kontinenten som diplomater, ämbetsmän eller officerare ville de kunna tala nationalspråken, främst franska, italienska och spanska – tyska kunde de nog i regel ganska bra hemifrån. De ville kunna rida, fäkta och dansa, men också vara insatta i den moderna musiken och kunna teckna till husbehov. Att ha förmågan att föra sig i sällskapslivet var inte oväsentligt.
Såväl Gustaf Adolf själv som hans efterträdare på tronen var intresserade av att Uppsala universitet också skulle få den funktionen att kunna erbjuda en praktisk yrkesutbildning åt de här grupperna av studenter.
%20F%C3%B6rsta%20trafven%201900.jpg)
Konstnären John Arsenius (1818-1903) tecknade en serie teckningar som föreställer scener från ridskolan. Denna teckning är från 1839 och heter "Första trafven". Personen på bilden säger: "Jag anhåller att få stanna och stiga af".
Utvecklingen gick ganska långsamt och först i februari 1663 hände något. Magnus Gabriel De la Gardie var då universitetets kansler och Olof Rudbeck den mest inflytelserika personen i Uppsala. Då kom alltså ett kungligt beslut att universitetet skulle inrätta reguljär undervisning inom praktiska discipliner som fick namnet exercitier, dvs. övningar. Ridkonsten var särskilt viktig och för att den skulle vara effektiv lät Rudbeck, på den plats där universitetshuset nu ligger, inrätta en stort ridhus. Det kallades exercitiehuset och fanns kvar ända till slutet av 1870-talet.
Exercitiegården. Akvarell av Johan Gustaf Härstedt, 1756-1820.
Utvecklingen inom exercitiernas område har varit lång och brokig. Språkmästarna, som de kallades inom de moderna språken, har för länge sedan försvunnit och den undervisningen finns numera inom den språkvetenskapliga fakulteten.
Ridning är populärt bland dagens studenter och det finns ridstipendier att söka. Även Kungliga Akademiska kapellet fyller en stor uppgift i musik- och körstaden Uppsala.
Nutida mästare
Än idag har Uppsala universitet fäktmästare, en akademistallmästare och en så kallad inspector equitandi som övervakar ridningen. Gymnastik- och idrottslärarna finns inte kvar men studenter har tillgång till friskvård via studenthälsan och Campus 1477. Orkesterverksamheten är det director musices som driver och en konstnär, som i de här sammanhangen kallas ritmästare, ansvarar för ritningen.