Konsensus och kontinuitet styr utrikespolitiken

Lars Wikman har undersökt skapandet av politiskt stöd för det svenska militära bidraget till den internationella säkerhetsstyrkan ISAF i Afghanistan 2002–2014.

– Det är allmänt vedertaget att utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inte får bli föremål för inrikespolitisk strid. Så att nå konsensus blir ett mål i sig men är inget som plötsligt bara uppstår. Men arbetar man aktivt med att lyfta fram vissa delar och tona ner andra i politiken, så kallad framing eller inramning, kan man lättare få stöd för sin linje och minimera det politiska motståndet, säger Lars Wikman, filosofie doktor vid Uppsala universitet och affilierad till Försvarshögskolan och Stanford University, USA, som nyligen disputerat.

I doktorsavhandlingen Don’t Mention the War undersöker Lars Wikman skapandet av politiskt stöd för det svenska militära bidraget till den internationella säkerhetsstyrkan ISAF i Afghanistan 2002–2014.

Förutom att avhandlingen ger en detaljerad skildring av hur beslutsprocessen gick till, ger den också en beskrivning av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Sverige under 2000-talet. Förhållandet till Nato och USA finns med i bakgrunden, eftersom Sveriges engagemang i ISAF i Afghanistan öppnade dörrar för Sverige i den internationella politiken.

Tre centrala riksdagsbeslut

Avhandlingen behandlar tre centrala riksdagsbeslut för det svenska engagemanget i ISAF:

• att gå in militärt i Afghanistan 2001–2002
• att utvidga den militära insatsen och ta ett geografiskt ansvar över ett stort område i norra Afghanistan 2003–2005
• att dra tillbaka stridande trupp från Afghanistan 2009–2010.

Utöver arkivstudier bygger avhandlingen på 55 intervjuer med politiker, tjänstemän och officerare från alla nivåer av beslutsprocessen, från ministrar till handläggare.

För att en militär insats ska kunna få ett brett politiskt stöd, krävs det att den följer den gemensamma synen på vad den långsiktiga linjen i svensk utrikespolitik innebär. Den är starkt kopplat till trovärdigheten för Sverige som internationell aktör. I avhandlingen beskriver Lars Wikman hur den utrikespolitiska linjen både underlättar och begränsar handlingsutrymmet för alla inblandade.

Passar in i den utrikespolitiska linjen

Hans avhandling kretsar kring ett antal strategier som aktörerna använder för att få policyn att passa in i den utrikespolitiska linjen, för att på så sätt vinna stöd för sina förslag. En policy som avviker för mycket från den utrikespolitiska linjen riskerar att bli angripen för att splittra den nationella enigheten, vilket är en kardinalsynd inom utrikes- och säkerhetspolitik.

När det gäller Afghanistan lyftes FN:s mänskliga rättigheter och humanitära insatser fram för att det militära bidraget skulle ligga i linje med tidigare svenskt internationellt engagemang. Men framförallt skapades en distinktion mellan kriget i Afghanistan och den svenska insatsen genom en geografisk och organisatorisk uppdelning av de internationella insatserna i Afghanistan.

När beskrivningen av kriget efterhand spillde över på den internationella säkerhetsstyrkan ISAF började även stödet för insatsen att svaja. Under insatsens gång ändrade konsensusen karaktär från enighet till ett blocköverskridande stöd där Vänsterpartiets och Miljöpartiets avhopp marginaliserades politiskt.

Socialdemokraternas unika ställning

Till slut var motståndet inom den röd-gröna oppositionen påfallande och interna splittringar inom Socialdemokraterna sammanföll med ett behov att ena oppositionen inför valet 2010.

– Socialdemokraterna och Moderaterna har en unik ställning i utrikespolitiska frågor som garant för stabiliteten och kontinuiteten. Trots motsättningarna inom Socialdemokraterna hade partiledningarna en gemensam grund för inriktningen av svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Även om valkampanjen 2010 utmynnade i en del skärmytslingar kunde partierna enas om en väg framåt efter valet genom en blocköverskridande överenskommelse där stridande trupp skulle dras tillbaka. En kompromiss som kunde ramas in på ett sätt som både förespråkare och motståndare till insatsen kunde ställa sig bakom, säger Lars Wikman.

– Det är inte alltid nödvändigt att få till ett direkt politiskt stöd utan oftast räcker det med att undvika att få en opposition. Regeringen, oavsett färg, har en stark roll i dessa frågor men givet kravet på konsensus varken kan eller vill regeringen köra över oppositionen i samma utsträckning som i andra sakfrågor. Regeringen blir beroende av oppositionens stöd eller medgivande, säger Lars Wikman.