”Vi måste ta hänsyn till växthusgasbalansen i alla delar av vårt territorium”

Enligt forskarna Lars Tranvik och Anders Lindroth tas inte växthusgasutsläpp från våtmarker, sjöar och vattendrag med i Sveriges klimatrapportering till FN.

Varför skrev du och Anders Lindroth, professor emeritus i naturgeografi vid Lunds universitet, denna debattartikel?

– Utgångspunkten här är egentligen FN:s klimatkonvention och det tillhörande Parisavtalet som trädde i kraft 2016. Alla deltagande länder har förbundit sig att genomföra åtgärder som bidrar till att målen i avtalet uppnås. Sverige har ett klimatpolitiskt mål om att vi 2045 ska börja ha negativa utsläpp, det vill säga, vi ska ta upp mer växthusgaser än vi släpper ut. Det är tydligt uttryckt att det är med hänsyn till alla utsläpp inom vårt territorium. Då måste vi också känna till växthusgasbalansen i alla delar av vårt område. De nuvarande riktlinjerna för rapporteringen missar viktiga växthusgasutsläpp.

– Det som vi ser är fel är att hävda att Sverige har så stor kolsänka, främst i skogen, som kompenserar för en stor del av våra utsläpp. Om man tar hänsyn till hela landskapet, inklusive sjöar, våtmarker, myrar och vattendrag omintetgörs mer än hälften av den kolsänka som vi rapporterar. Mycket av det kommer ut som metan, vilket är en mycket kraftigare växthusgas än koldioxid.

Ni föreslår i er artikel att klimatrapporteringen ska kompletteras med data från nationella forskningsinfrastrukturer och att sådana delvis redan gör mätningar av växthusgaser från sjöar, våtmarker och vattendrag. Vilka är de infrastrukturerna?

– Dels har vi SITES, Swedish Infrastructure for Ecosystem Science. I det nätverket ingår Erkenlaboratoriet som drivs av institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet. Sen finns det en europeisk infrastruktur som heter ICOS som mäter flöden in och ut ur ekosystem. En av deras forskningsstationer är Östergarnsholm på Gotland som drivs från institutionen för geovetenskaper. Både SITES och ICOS finansieras av Vetenskapsrådet.

Men om de här mätningarna redan görs, hur kommer det sig att de inte tas med i beräkningarna av växthusgasbalansen i Sverige?

– Varför det blivit så beror säkert delvis på att principerna för rapporteringen är 20 år gamla, och inte tar hänsyn till nyare kunskap, och så finns det antagligen också en lång politisk förhandlingshistoria. Regelverket för rapporteringen till FN:s klimatkonvention är rätt komplicerat, och berör givetvis till stor del utsläpp från industri, trafik, med mera. När det gäller utsläpp från landskapet i stort är fokus på brukad mark. För svensk del tar man även med obrukad skog. Sen är det vissa ekosystem som inte rapporteras, som inte bidrar så mycket till helheten, som fjällen. Men just myrar, våtmarker, sjöar och vatten är viktiga komponenter. Sjöar och vattendrag räknas inte som brukad areal, men de är definitivt påverkade av bruket av markerna runtikring.  De är viktiga för den totala växthusgasbalansen.

Hur ser klimatrapporteringen ut från andra länder när det gäller utsläpp från sjöar och vatten?

– Sedan 2014 finns sjöar och vattendrag med i den övergripande analysen av kolbalansen, i de stora rapporterna från FN:s klimatpanel IPCC. Det kommer också allt mer litteratur om att vi riskerar att få väsentligt ökade metanutsläpp till följd av övergödning från bland annat jordbrukssektorn, i kombination med uppvärmning, särskilt på varmare breddgrader. Men i riktlinjerna för nationernas rapportering till FNs klimatkonvention finns detta inte med. Vi menar att reglerna kring klimatrapporteringen till FN borde uppdateras och komma i fas med kunskapsläget när det gäller källor och sänkor för växthusgaser.