Linnés förhållande till rasism är komplicerat

KRÖNIKA

5 maj 2021

Illustration av fyra människoliknande varelser

Illustration från avhandlingen Anthropomorpha av Christian Emmanuel Hoppius under ledning av Linné. Illustrationen beskriver släktskapet mellan människor och apor.

Sedan juni 2020 har Carl von Linné debatterats både i Sverige och internationellt. Den tändande gnistan var BLM-rörelsens aktioner efter Georg Floyds död i Minneapolis. Statyer av slavägare kritiserades eller revs. I Sverige har debatten mycket handlat om Linné och om han var rasist eller rasbiolog. Vi menar att denna debatt är alltför polariserad och förenklad och vill nyansera frågan, skriver Annika Windahl Pontén och Linda Andersson Burnett.

Annika Windahl Pontén, filosofie doktor i idé- och
lärdomshistoria. Foto: Mikael Wallerstedt

Debatten har i hög grad förts från en av två ståndpunkter. Ena sidan hävdar att Linné var den förste att formulera ”vetenskaplig rasism” och det går en rak linje till rasbiologi och våra dagars rasism.

Andra sidan menar att Linné inte var rasist, allt kan förklaras av att han är ”ett barn av sin tid”. Vi anser att ingen av dessa ståndpunkter är rimlig och vi vill därför problematisera några argument som förekommit. I våra resonemang stöder vi oss både på egen och andras forskning. Det finns gott om forskning som belyser frågor om Linné, kolonialism och rasism. Sådan forskning bedrivs vid Uppsala universitet, men också internationellt vid t ex Linnean Society. 

Var Linné rasist eller rasbiolog? Linné var intresserad av ordning och gränser i naturen. När det gällde människan trodde han att det fanns en människoart. Han använde inte termen ras men delade in människor i 4 varieteter. De delades in efter världsdelar och hudfärg: europeisk (vit), afrikansk (svart), asiatisk (gul) och amerikansk (röd). Varieteterna knöts till egenskaper och de sämsta fanns hos afrikanen som han ansåg förslappad av varmt klimat. Den vita europén skildras å andra sidan som uppfinningsrik.

Linda Andersson Burnett, forskare vid institutionen
för idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet.

Linné trodde att skillnader berodde på klimat och seder. Han var inte rasbiolog och kunde inte förutse vad rasbiologer senare skrev. Det finns emellertid en värdering eftersom varieteterna ordnas i en hierarkisk lista. Listan ändras i olika utgåvor, men afrikanen är alltid sist. Linné är en av dem som bidrog till framväxten av vetenskaplig rasism. Vi menar dock att det är svårt att se att vetenskaplig rasism har en “fader”, det är resultat av en historisk process där Linné är en del men där många faktorer och personer inverkat. Att söka en “grundare” blir närmast en omvänd genikult.

Är Linné ett barn av sin tid?  Linné var inte först eller ensam om att uttrycka sig nedlåtande och stereotypt. Hans klassificering i Systema Naturae fick dock stort genomslag och spreds världen över. Naturalhistoriker studerade och klassificerade nu också människor och Linné gav den aktiviteten vetenskaplig förankring. Såväl hans svenska studenter som naturalhistoriker i andra länder, bl a Storbritannien och dess imperium, anammade linneanska idéer. Det är viktigt att tillägga att vissa av Linnés efterföljare lade stor vikt vid skillnader mellan människor, andra väldigt lite.

1700-talet uppvisar ett spektrum av förhållningssätt till människor från olika delar av världen, liksom till slaveri och kolonialism. Det fanns människor med afrikansk bakgrund som Olaudah Equiano och Ottobah Cugoano som skrev om slaveriets barbari och sin egna mänsklighet. Det fanns även kritik mot hur Linné och andra avhumaniserade afrikaner, t ex av filosofen James Beattie. Alla dessa är “barn av sin tid” och ett sådant argument kan inte ursäkta orättvisor eller oförrätter i historisk tid. Vi kommer aldrig ifrån att vi bara kan studera historia genom den lins vår tid utgör. Samhället var annorlunda, då fanns och försvarades orättvisor som vi inte accepterar i dag.

Frågan om vem som får stå staty i vårt offentliga rum är viktig. Att ompröva vem som representeras och varför är rimligt. Ibland är den bästa lösningen att ta ner en staty, ibland finns andra lösningar som att informera om dess komplexa historia. Arvet efter Linné har använts på både bra och dåliga sätt, vare sig det handlar om statyer eller idéer. Det är vårt gemensamma ansvar hur vi använder det arvet i dag.

 

Annika Windahl Pontén, filosofie doktor i idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet 

Linda Andersson Burnett, forskare vid institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet.

Prenumerera på Uppsala universitets nyhetsbrev

Namn
E-postadress
Senast uppdaterad: 2021-05-31