”Det svenska urberget kan bli en viktig framtida energikälla”

Jenny Andersson, statsgeolog vid Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, och ska arbeta 50 procent vid Uppsala universitet med ett projekt om det svenska urberget.

Jenny Andersson, statsgeolog vid Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, och ska arbeta 50 procent vid Uppsala universitet med ett projekt om det svenska urberget.

Hallå där... Jenny Andersson, statsgeolog vid Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, som har fått medel från SSF-satsningen Strategisk Mobilitet för att arbeta 50 procent vid Uppsala universitet med ett projekt om det svenska urberget. Samarbetspartners är Christopher Juhlin och Jaroslaw Majka vid institutionen för geovetenskaper.


Grattis till anslaget om drygt 1,2 miljoner kronor! Ditt projekt har namnet ”Det svenska urberget – en hållbar framtida energikälla”, vad handlar det om?

– Jag kommer att arbeta primärt med undersökningar av den äldsta berggrunden i fjällkedjan i Åreområdet, det så kallade urberget. Den del jag ska vara med och undersöka ligger på mellan 1,2 och 2,2 kilometers djup. Målet är att tillsammans med mina samarbetspartners bättre förstå hur jordskorpan ser ut i tre dimensioner, hur och när den är bildad, vad den består av och hur större förekomster av sprickor och deformationszoner uppträder i berget. Modellen har sin utgångspunkt i seismiska strukturer som forskarna på geovetenskaper hittat. Genom samtolkning av olika undersökningar kan vi spåra geologiska processer i jordskorpan och förstå hur bergskedjor bildas.

– Det här är möjligt tack vare ett jättehäftigt projekt som avdelningen för geofysik vid Uppsala universitet tog initiativ till för några år sedan. Då började man djupborra i Åre i vad som troligen är den största vetenskapliga satsningen på berggrundsgeologi i Sverige någonsin. 44 organisationer, 14 länder och över 100 forskare från hela världen har deltagit. Idag finns det två borrhål i Åre på 2,3 respektive 2,5 kilometers djup där forskarna studerar berggrundens uppbyggnad och mineralogi, bergmekanik, vattenflöden och mikroorganismer.

– Det som också är spännande är att man kommit ner till nivåer där geologisk värme från jordens innandöme lagras. På två kilometers djup är det 50 grader varmt, så den här geotermiska energin är ju en enorm energikälla. Hittills har geotermala anläggningar bara kommit åt värme ytligt på max några hundra meter. Men det senaste decenniet har det skett en stor utveckling av borrtekniken, där man i Finland blivit experter på att plocka ut bergvärme på stora djup. Och nu pågår bland annat borrningar av Eon i Lunds kommun med siktet inställt på fem till sju kilometers djup, där värmen skulle kunna ge elektricitet.

Så tekniken är lovande, men vilken ytterligare kunskap behövs för att göra utvinning av denna energikälla framgångsrik men framförallt hållbar?

– Det som behövs är att kunna läsa berget. Det är ingen som har gjort några ingående berggrundsundersökningar av själva urberget och alltså tittat mer i detalj på ålder, sammansättning eller mineralogi i det material man tagit upp i Lunds kommun. Det är mycket fokus på sprickbildning, men berggrunden leder också värme på olika sätt, beroende på exempelvis fördelningen av kvarts eller uran i berggrunden. Urbergets bildning och sammansättning är min specialitet, och jag har jobbat med borrhål både i USA och Forsmark och på flera håll i Skåne.

– Djupborrstekniken släpper inte ut koldioxid då det inte förekommer någon förbränning, vi tar bara hand om värmen. Anläggningarna är idag ganska dyra så de kanske inte placeras i fjällkedjan. Men i norra Stockholm och Uppsala där det är mer tättbefolkat skulle man definitivt kunna bekosta den här typen av anläggningar och köra ut urbergsvärme på fjärrvärmenätet.

Vilka risker finns det med sådana här djupborrningsprojekt?

– Det finns många exempel på när bristande vetenskapliga förundersökningar skapat problem. 2009 hade man gjort jättestora investeringar i Schweiz men fick stänga ner då djupborrningarna orsakat en serie jordbävningar. Den här tekniken Enhanced Geothermal Systems, EGS, är litegrann som fracking: man pumpar ner vatten och skapar spricksystem i jordskorpan på artificiell väg. När man spräcker jordskorpan måste man ha kontroll på de rörelser detta skapar i bergmassan, och det är Uppsala universitet väldigt duktiga på. En annan mycket viktig lärdom är att man måste ha ganska bra koll på bergets sammansättning, struktur och vattenflöden. Dels kan vattnet som pumpas ner försvinna. Sen kan man pumpa ner kemikalier för att sätta igen sprickor och dämpa skakningar. Och vad vet vi egentligen om den kemiska sammansättningen på vattnet där nere? Allt detta kan påverka anläggningen.


Djupborrningsprojektet i Åre med fjällkedjan i profil (urberg i grått) och de båda borrhålen utritade (COSC-1 och COSC-2). I figuren till höger ses en svagt lilastreckad kvadrat som förstorats och utgör figuren till vänster. Denna visar utbredningen av ett område med seismiska strukturer i jordskorpan, vilka kan avslöja hur jordskorpan är uppbyggd på djupet. Bilder: Henning Lorenz och David Gee

Projektet kommer att pågå i två år, vad ser du mest fram emot?

– Först och främst ser jag fram emot att få arbeta med Uppsalaforskarna med att undersöka urberget under Åre. Sen hoppas jag kunna använda de kunskaperna för att arbeta med urberg i Skåne. Det är jätteintressant att se hur den mest specialiserade lilla geologiska undersökning kan användas i samhället, för det kan den. Våra samhällen är styrda av berggrunden både politiskt och ekonomiskt. Om vi kan hantera djupbergsborrning för energiutvinning på ett bra och hållbart sätt så är det i framtiden väldigt intressant för vår energi- och värmeproduktion och kan vara lösningen på en central del av vår klimatproblematik.

Anneli Björkman

Prenumerera på Uppsala universitets nyhetsbrev

FÖLJ UPPSALA UNIVERSITET PÅ

facebook
instagram
twitter
youtube
linkedin