Budskap om coronasmitta når inte alltid fram

1 april 2020

Det sprids mycket statistik som visar antal smittade av coronaviruset i olika länder. Men olika länder har olika strategier för hur stor del av befolkningen som testas.

Hur olika länder tacklar corona-epidemin beror mycket på relationen mellan statliga myndigheter och medborgare. Kommer individerna att ta eget ansvar och följa statliga rekommendationer? Det handlar om tillit och om öppenhet, enligt Claudia Merli.

Claudia Merli är forskare i medicinsk antropologi
med inriktning på kriser och katastrofer.

Hon är docent och universitetslektor i medicinsk antropologi, med inriktning på kriser och katastrofer och intresserar sig särskilt för förhållandet mellan medborgare, stat och regering. Vad är det som avgör om enskilda individer följer myndigheternas rekommendationer – eller lagar och bestämmelser – för att stoppa smittan av coronavirus?

– Om man jämför olika länder finns det både likheter och skillnader. Det är en fråga om tillit och om öppenhet i den information som sprids om situationen, säger Claudia Merli.

När coronaviruset började spridas i Kina, avfärdade regeringen de läkare som varnade om faran. Regeringens första reaktion var att förneka problemet och dölja det – tills det inte gick längre.

– Följden blev stark kritik från det internationella samfundet, men är verkligen de här mekanismerna unika för Kina? Situationen har upprepat sig i andra länder, med å ena sidan läkare som ser den akuta situationen, och å andra sidan myndigheter som hamnar i opposition.

Att kunna lita på statens budskap

I Kina isolerades Wuhan och man lyckades begränsa epidemins spridning genom hårda åtgärder från statens håll. I en mer demokratisk kontext är det viktigt att medborgare får tillgång till information så att de kan lita på och följa råd och rekommendationer, menar Claudia Merli.

– Det är ganska vanligt, till exempel i Italien och Spanien, att läkare vänder sig direkt till folket, och försöker nå ut med budskap via medierna, bjuder in journalister och vädjar desperat till människors ansvarskänsla.

Från myndigheternas håll sprids mycket statistik med tabeller och grafer som visar antal smittade av coronaviruset och jämför situationen i olika länder. Problemet är att olika länder har olika strategier för hur stor del av befolkningen som testas, vilket gör att informationen inte säger så mycket.

– Det krävs ingen statistiker för att förstå att antalet rapporterade fall inte är jämförbara mellan en kontext där man testar tio procent av befolkningen och en annan kontext där man testar en procent av befolkningen, säger Claudia Merli.

Risk långt borta

Inte heller rapporterade dödsfall från olika länder går att jämföra rakt av, eftersom det beror på hur man definierar dödsoffer och dödlighet. Så statistiken borde förtydligas med vad som gäller i olika länder.

–Idag har vi en ganska polariserad debatt i Sverige om ifall allmänheten respekterar och litar på Folkhälsomyndigheten. Jag tror det skulle vara till hjälp om vi fick se de modeller och beräkningar som Folkhälsomyndigheten utgår från i sina rekommendationer, säger Claudia Merli.

Det är också intressant hur begreppet ”risk” används i kommunikationen. När coronaviruset började spridas i världen betraktades det först som en risk i Kina – långt borta och med koppling till främmande vanor, som marknader med försäljning av levande djur. När det sedan blev uppenbart att även Europa drabbats av viruset talade man först om ”riskområden”, fortfarande på ett betryggande avstånd.

– Det verkar som om det i många länder fanns ett antagande om särskildhet, en känsla av att detta inte rör oss. I vissa länder är det fortfarande så, konstaterar Claudia Merli.

Nationalismen återuppstår

Som medicinsk antropolog intresserar hon sig också för pandemins politiska konsekvenser, som ju påverkar människors hälsa.

– Vi behöver titta på det faktum att nationalismen återuppstår och gränser plötsligt sätts upp igen. Territoriella gränser skapas som hindrar människors rörlighet och tenderar att stänga in samhällen, samtidigt som det är ganska svårt att hålla människor hemma.

En annan oroande tendens är att det varit svårt att få gensvar för epidemiologiska modeller, trots att de bygger på forskning. Ofta har de tillbakavisats av myndigheter.

– Det finns olika tolkningar inom vetenskapen och det är meningen att dessa modeller ska vara öppna för diskussion. Vad som tycks väldigt farligt för mig i den nuvarande situationen är att viss kunskap plötsligt inte kan diskuteras öppet om den produceras av vissa myndigheter och forskargrupper. Vi har inte bara med epidemiologiska risker att göra här utan också epistemologiska risker.

Italienska läkare varnar andra

Huruvida diskussionen förs bakom stängda dörrar eller är öppen för medborgare är en viktig fråga att ställa sig i ett demokratiskt och kunskapsbaserat samhälle, menar Claudia Merli.

– När läkare i Wuhan var oroade och försökte slå larm hos regeringen blev de tystade. Jag vill inte se det hända någon annanstans.

Nyligen har läkare i Italien försökt väcka uppmärksamhet för att varna andra länder i Europa, som inte upplevt samma snabba ökning av antalet kritiskt sjuka patienter. Bland annat genom att bjuda in journalister till intensivvårdsavdelningar.

– Det var ett försök att få folk att reagera och dessa bilder av kroppar kopplade till respiratorer ändrade totalt perspektivet. Innan dess var viruset ett abstrakt begrepp. Jag hoppas att det här inte återigen betraktas som något som bara angår andra långt borta.