Ett skrik av ångest. Eller?

När det första vrålet ekade mellan husen är ingen helt säker på. Faktiskt är det rätt många som har tagit på sig att vara den första vrålaren.

Luften darrar av hetta. Från det höga husets tak kan man se Uppsalas innerstad i öster. Domkyrkan och slottet ligger nästan som i ett dis, ett dis av värme. Det hade varit en varm sommar, mycket varmare än vanligt. Uppe på taket till huset på Sernanders väg i Flogsta sitter några studenter. Husen med de konkava taken som enligt skrönor ska symbolisera forna tiders vikingaskepp på väg till hemmet i dessa trakter efter handelsutbyten eller härjningar i öst-, väst-, eller söderled. Men nu är det 1975 och inga vikingar syns till, bara ett gäng studenter på taket om man tittade upp och noga. Någon av dem ska ha börjat skrika. Men det är inte ett vrål som ekade mellan husen, det är Day-O, eller The banana boat song som hörs. En traditionell folksång från Jamaica som Harry Bellafonte hade gjort populär redan 1956 ekar nu mellan husen. Det här sägs vara den sanna historien bakom Flogstavrålet men som vanligt är det svårt att bevisa. Det var alltså inget skrik av ångest, vånda eller olycklig kärlek som första gången hördes mellan huskropparna i Flogsta utan en folksång från Jamaica.

Ett annat rykte säger att vrålet ska ha startat någon gång på tidigt 80-tal när en student satt och pluggade inför en tenta med, vad vi får anta, risigt resultat och slängde upp sitt fönster och skrek ett ångestvrål. Idag är det ett vrål av ångest och ingen folkvisa som klockan 22.00 hörs i Flogsta. För oinvigda som passerar förbi Sernanders väg intet ont anande kan det tänkas vara skrämmande. Väldigt skrämmande.

Flogstavrålets framtid kan ingen sia om. Kanske kommer det klockan 22.00 höras skrik av smärta, ångest, olycklig kärlek och allt annat som behöver komma ut även i framtiden.

Tre studenttjejer på taket till ett av höghusen i Flogsta.