Gluntarna

De berömda sångerna om ”Glunten och magistern” eller ”Gluntarna” som de brukar kallas är skrivna av uppsalastudenten Gunnar Wennerberg vid mitten av 1800-talet.

Gunnar Wennerberg

Gunnar Wennerberg (1817–1901) var en bohemiskt klädd, begåvad och karismatisk västgötastudent som också ägde tillträde till stadens litterära salonger. Wennerberg utmärkte sig vid sin ankomst till Uppsala genom att vägra svära studenteden som varit i bruk sedan 1600-talet. Eden var förlegad och omöjlig att leva upp till, menade Wennerberg, men för att skrivas in vid universitetet måste man avlägga den. Problemet löstes genom att Västgöta nations kurator, som följt de nya nationsmedlemmarna till inskrivningen, personligen tog på sig ansvaret för Wennerbergs uppförande under studietiden.

Sångsviten Glunten och magistern

Mest berömd är Wennerberg för sångsviten Glunten och magistern. De hör till en typ av rolldikt som ofta spelades upp vid tidens litterära salonger. ”Gluntarna”, som de brukar kallas, handlar om en ung student, hans något äldre kamrat och deras vardag i Uppsala, och är skrivna för baryton, bas och piano. De kom till 1847–1850. Förebilderna, och de som ursprungligen framförde sångerna, var Wennerberg själv och bassångaren Otto Beronius.

Gluntarne blev mycket populära och framfördes snart i större sammanhang i hela Norden.

En av Gluntarna: Uppsala är bäst

En av Gluntarna – ”Upsala är bäst” börjar så här:

Magistern:
Svara mig, Glunten, på ära och tro,
utan avseende på små fataliteter,
sådana, vet du ju, bygga och bo,
varthelst du kommer, inom alla fakulteter.
Är inte Upsala märkvärdigt bra,
bättre än alla andra städer här i Norden?
Jag vågar till och med påstå — jaha!
bättre än någon annan fläck på hela jorden?

Glunten:
Du talar som en häst, Upsala är bäst,
bäst utav allt, som finns på denna sidan solen;
och maken till den sta’n, finns ej, ta’ mig fan,
letar du också från ekvatorn och till polen.