Forskning på symmetribrott gav Nobelpris i fysik

7 oktober 2008

Yoichiro Nambu från USA samt Makoto Kobayashi och Toshihide Maskawa från Japan får Nobelpriset i fysik för sin forskning på symmetribrott i naturen - samma fenomen som studeras vid CERN i Schweiz.

- Ett välförtjänt pris. Det är oerhört glädjande att man uppmärksammar ett så centralt tema inom vårt område, säger Tord Ekelöf, professor i elementarpartikelfysik vid Uppsala universitet och själv verksam vid CERN.

Yoichiro Nambu vid University of Chicago får priset ”för upptäckten av mekanismen för spontant symmetribrott inom den subatomära fysiken”.  Redan 1960 formulerade han sin matematiska beskrivning av spontana symmetribrott inom elementarpartikelfysiken. De döljer naturens ordning under en till synes rörig yta, och har visat sig oerhört användbara. Nambus teorier genomsyrar partikelfysikens idag mest framgångsrika teori – standardmodellen.

Den andra hälften av priset delas av Makoto Kobayashi vid High Energy Accelerator Research Organization, Tsukuba, och Toshihide Maskawa vid Kyoto University ”för upptäckten av ursprunget till det symmetribrott som förutsäger att naturen måste ha minst tre familjer av kvarkar”. Den här typen av symmetribrott verkar höra till naturen från början, och kom som en total överraskning när de först uppenbarade sig i partikelexperiment 1964. Först på senare år har man fått full bekräftelse för den förklaring som Kobayashi och Maskawa gav redan 1972.

- Symmetrin i naturen är en fundamental princip när man vill förena alla beskrivningar av naturvetenskapliga fenomen. Symmetribrotten hindrar oss från att ge en sådan enhetlig syn och är därför en viktig aspekt för oss inom partikelfysiken att utreda, förklarar Tord Ekelöf.

Än har forskarna inte lyckats lösa alla gåtor kring symmetribrotten. Ett sådant olöst mysterium är det symmetribrott som ligger bakom hela världsalltets uppkomst i Big bang för 14 miljarder år sedan, och som Tord Ekelöf och hans kolleger vid CERN nu ska studera i den nya partikelacceleratorn LHC.

- När vi på CERN skapar ny materia skapas det alltid lika mycket antimateria. Samma sak hände vid Big bang, men ändå kan man se att världen bara består av materia. Vart antimaterian tog vägen är fortfarande ett mysterium, säger han.

Läs mer på Nobelstiftelsens webbplats.